Benaugmentation i samband med implantatbehandling – en teknik oglitteraturöversigt
Implantatbehandling är idag en självklar protetisk terapi för att ersätta förlorade tänder. I många patienter finns det ett behov att benuppbyggande tekniker för att möjliggöra implantat behandling p.g.a. små benvolymer. Orsaken till detta kan vara atrofi efter tandförlust, ifnfektioner, cystiska förändringar, tumörer, trauma, anatomiska varianter och kongenital avsaknad av väv nad. I den vetenskapliga litteraturen finns det ett flertal olika tekinger tekniker för benuppbyggnad beskrivna även om systematiska genomgångar av behandlingsalternativen baserat på randomiserade kliniska studier är få. Behandling av den helt tandlösa överkäken är väldokumenterad där användandet av autologt ben som onlay eller som interpositionellt transplantat i ett tvåstegsförfarande med 6 månaders inläkning innan implantatoperation leder till goda kliniska resultat. I den partiellt tandlösa käken har många tekniker används med liknande goda resultat. Många studier har beskrivit augmentation av käkhålans golv med s.k. sinus lyft med inlägg av autologt ben, bensubstitut, blandningar av dessa eller utan inlägg. I fall av tunt alveolarutskott kan en splitt teknik användas där benet delas och den buckala benplattan flyttas buckalt med osteotomer för att öka bredden på alveolarutskottet. Osteodistraktion är en metod där ett bensegment flyttas med en osteodistraktor för successiv benutfyllnad i spalten. Denna teknik tillåter förflyttning av både ben och mjukvävnad och är väl lämpad i situation där en vertikal augmentation behövs i kombination med höga estetiska krav. Det är också viktigt att överväga alternativa tekniker såsom korta implantat och vinklade implantat som också visat på goda kliniska resultat.
Augmentation procedures and implant treatment: The use of dental implants for prosthetic rehabilitation of the edentulous patients is today a self clear treatment modality. In many patients there is a need of augmentation procedures in order to enable implant placement. The reason may be loss of teeth, infection, cysts, tumors, trauma, anatomy or congenital lack of tissue. Many different techniques have been reported in the scientific literature although few systematic reviews based on randomized clinical trials are at hand. Treatment of the severely resorbed maxilla with autogenous bone as onlays or interpositional grafts in a two-stage procedure with 6 months of healing before implant placement results in good clinical results. Different techniques have been used in the partially dentate patient with similar good clinical outcomes. Many studies have described augmentation of the maxillary sinus floor with inlays of autogenous bone, bone substitutes, mixtures of the two or no inlays. In cases of a thin alveolar crest, a split technique can be used to move to buccal plate with osteotomes in order to increase the width. Osteodistraction is a technique where a segment of the alveolar crest is moved with a distractor for a continuous fill of the gap with new bone. The technique allows for movement of both bone and soft tissue and is useful in cases of vertical augmenta- tion with high esthetic demands. Finally, alternative techniques as the use of short and angulated implants should be considered.
